Porträttbild på Nanna Salemark

Krönika: Rädd för att missa det roliga?

 

Nanna Salemark om fomo och hur hon skyddar sin bubbla med barnen.

 

Jag tog bort mitt Instagram. Inte kontot, det vågade jag inte, men åtkomsten till det. Jag hade länge stört mig på hur mycket av min tid som gick åt till att titta på andra människors liv. Men jag tog inte bort appen förrän jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av Kropp och själ på SR från oktober 2017. I avsnittet Fomo – rädslan för att missa det roliga, förklarar forskare att det ligger i människans natur att vilja vara med de som har trevligt och roligt oavsett hur nöjd personen är med sin egen tillvaro. Ja, till och med många djurarter lider av en djupt rotad fomo eller Fear Of Missing Out. I deras forskning hade resultaten visat att oavsett hur tillfreds jag är med min tillvaro så blir jag lite mindre tillfreds om jag ser hur trevligt andra människor har det.

 

Detta tyckte jag var förfärande, men väldigt intressant. Det var som att en pusselbit lades på plats och jag förstod vad allt obehag inför appen kommit av. Appen fick mig att långsamt och subtilt känna mig mindre nöjd, trots att jag upplever min tillvaro som god nog – för att inte säga väldigt god. Detta faktum kändes tragiskt och jag funderade på om jag till och med uppskattade tillvaron med mina barn sämre så fort jag tittade på bilder föreställande andra föräldrar med sina barn. Det kändes högst alarmerande ifall min självupplevda tillfredsställelse var så skör att den dukade under för så svaga hot som enskilda bilder.

 

Det var då jag tog bort appen från min telefon och började jobba mot abstinensen som blomstrade, allt för att skydda min värdefulla lycka. Och ja, efter några veckor satt jag mycket riktigt och njöt av min bubbla, ostörd från groupies, resecollage och andra föräldrars barn.

 

Jag slogs av tanken att det kanske handlade om missunnsamhet, att jag inte stod ut med att även andra har liv som de trivs med. Men då lutade jag mig tillbaka på vad forskarna i Kropp och själ hade sagt: fomo är en alldeles naturlig och oundviklig egenskap i oss alla.

 

Så kom det en dag då jag filmade ett alldeles hjärtskärande gulligt videoklipp med mobilen. De två äldre syskonen stod och hejade på sin minsta lillebror när denna tog sina första steg med en gåvagn. Det var så gulligt att jag bara var tvungen att ladda hem appen igen för att kunna dela med alla följare – vänner såväl som främmande bekanta.

 

Jag hade tagit steget in i fomodjungeln igen, jag hade återinträtt i den spiral där vi skapar bilder som gör vissa lite lyckliga och andra lite olyckliga. Hade jag gjort det för att jag just ville skapa den sortens känslor i andra? Var det ett sätt att gardera mig i fomo-hiarkin? Eller gav jag igen på dem som är de mest ihärdiga vardagsfotograferna?

 

Oavsett så gjorde jag det för det var en impuls stark nog att inte kunna motstå. Och om man vänder på det så kan vardagsfotograferandet vara just ett sätt att skydda sig från fomo-systemet. För ju fler egna bilder och filmer på mitt liv jag delar, desto mer fomo sprider jag. Och ju mer fomo jag sprider desto mindre fomo hinner jag känna själv av andras fantastiska liv.

 

Nanna Salemark

 

2019-07-13

 

Fler Tips!