Hur får vi bort kroppsfixeringen?

Barnpsykologen Liv Svirsky svarar på frågan om hur man gör när ens barn inte märker av eller respekterar andra personers gränser och blir för intima. Och när barnet använder sin kropp för att spexa för andra och vinna skratt.

Hej, vi har en dotter på 8 år som är väldigt fascinerad av kroppar. Hon vill gärna exponera sig själv och jagar gärna andra barn med kramar och pussar på en nivå där hennes lärare reagerat och de har pratat om att alla inte vill och att man måste acceptera det. Vi har också haft de samtalen, men vi får inte riktigt stopp på det.

På förra skolan (som var två år av tårar och ilska från vår dotter och tillslut även en anmälan från skolan om kränkande behandling av barn) så lekte de såna här lekar, men på denna skola uppskattas det inte (vilket jag förstår och vill belysa att jag håller med om) men hur bryter vi mönstret? Hur får vi bort kroppsfixeringen? Utan att för den delen göra närhet till något man ska undvika eller skapa tabun?

Hennes självkänsla är låg efter förra skolan. Detta beteende har kommit av att spexande leder till skrattande kompisar, vilket gynnar hennes självkänsla då hon hamnar i centrum, men i våra vuxna ögon blir det tokigt.

Hur guidar vi henne rätt? Mer samtal? Mer kramar? Mer integritetsträning?

Jag känner mig orolig för att hon ska fortsätta ha kroppen som sitt spex-verktyg och vet inte hur jag ska få det att upphöra. Plus att hon inte alltid läser av när andra barn inte vill kramas eller ha en puss. Vart vänder jag mig?

Hej

I ditt brev gör du en analys av din dotters beteende där du kommer fram till att det grundar sig i vad hon ”lärde sig” i den tidigare skolan. Det har sedan blivit uppmuntrat i den nuvarande skolan då andra barn skrattat åt hennes ”spexande”.

Jag låter den analysen vara utgångspunkt för mitt svar då jag tycker den låter fullt rimlig. Utifrån det tycker jag också att dina förslag på åtgärder låter kloka. Jag tror nämligen att det absolut viktigaste är att tala med din dotter. Prata med henne om hur hon gör, hur det blir för henne själv och de andra barnen, när det är mysigt att pussas och kramas och när det kanske är mindre mysigt eller till och med lite jobbigt, både för mottagaren och henne själv.

Jag tycker att du också kan tala med henne om hur det var på den förra skolan och hur det är på den här. Det senare tänker jag kan hjälpa henne att se skillnaden och förstå att det som funkade där faktiskt inte funkar här. Det är annars en koppling som ju inte är alldeles självklar för henne.

Sist men inte minst tror jag det är bra att tala med henne om det här med spexandet och uppmärksamheten man kan få av det. Alltså att andra barn kan skratta åt saker fast de egentligen inte tycker det är så roligt eller bra. De kan skratta i stunden men ogilla det på lite längre sikt. Att skratta åt är ju inte alltid detsamma som att skratta med. Att vara den som blir skrattad åt är kanske inte alltid så skoj. Så, ska man vara spexig ska man nog vara det för saker man själv känner sig trygg med och tycker är roliga på riktigt och i ett sammanhang där man känner att de som skrattar skrattar med en.

Om din dotter sedan börjar bete sig annorlunda så skulle jag råda dig att både uppmuntra det nya och utforska det tillsammans med henne. Hur känns det? Hur funkar det? Det tänker jag kan bidra till att hon verkligen lär sig något men ger er också chansen att avgöra om hon behöver mer eller annat stöd för att lösa sin situation.

/Liv Svirsky, barnpsykolog