Att vråla på franska – en diskussion i årskurs åttas fransklektion mellan lärare och elever. Foto: Privat
Debatten om föräldrar som skriker på sina barn under fotbollsmatcher väcker starka känslor – både hos barn och vuxna. Så här tycker elever och lärare på Höjaskolan i Malmö.
I våra klassrumsdiskussioner i franska blev det tydligt att frågan inte är svartvit. Många av våra elever håller med skribenten Farshid Jalalvand i Sydsvenskan (”Min man vrålar på franska på barnens fotbollsmatch – vad gör jag?”, publicerad 2025-11-10) om att fotboll handlar om passion, känslor och engagemang. Men hur man uttrycker detta engagemang spelar stor roll.
Izzet menar att rop och hejarop under en match kan vara något positivt: spelarna känner sig sedda och uppmuntrade. Utan ljud alls riskerar barnen att tro att ingen bryr sig – och det kan göra dem ledsna. Men han betonar samtidigt att det aldrig får handla om kränkningar eller negativa rop.
Eren delar denna syn och tycker att man kan skrika – men bara positivt. ”Bra jobbat!” eller ”Bravo!” kan ge energi och motivation. Samtidigt varnar han för att stressa särskilt målvakter, som bär ett stort ansvar och kan tappa fokus om tonen blir för hård. Han beskriver också känslan av att stå bland tusentals supportrar på matcher med Malmö FF, där ljudet i sig gav glädje.
Dorian och Ilia håller med: heja gärna, men diskriminera aldrig och håll ropen positiva. Suheb konstaterar att även om passionen är en självklar del av sporten, kan rop som uppfattas som aggressiva bli förolämpande för barnen.
Leyla lyfter fram att det är helt okej att skrika under en fotbollsmatch om det handlar om att heja. Hon påminner om att ropen kan motivera spelare men samtidigt stressa andra – och att elaka kommentarer aldrig hör hemma på planen.
Jawad poängterar att skrik kan låta aggressivt även om de inte är illa menade. Därför bör man uttrycka sig neutralt och gärna på ett språk barnet förstår. Basim påminner om att alla har rätt att uttrycka sig och njuta av matchen, så länge ropen inte riktas negativt mot en enskild spelare. Umar menar att uppmuntran stärker barnen – men att aggressiva rop gör motsatsen och riskerar att skada deras självförtroende.
Fatima lyfter framför allt publikperspektivet: att det kan vara jobbigt för de som sitter nära en förälder som skriker för högt. Samtidigt beskriver hon hur viktigt och motiverande det kan vara för barnet att höra att föräldern finns där, hejar och tror på dem. Ropen kan ge kraft att kämpa – till och med att göra mål.
Flera elever reagerade också på språkaspekten. Jack tycker att man ska få skrika på vilket språk som helst – det kan till och med vara en fördel om andra inte förstår vad man säger. Nataniel tar upp att mannens franska hejarop i den ursprungliga artikeln uppfattades som märkliga just för att publiken inte förstod dem. Han menar att pappan borde dämpa sig något – heja, men på ett sätt som känns trevligt för alla runtomkring.
Mosa ser både fördelar och nackdelar: publiken kan bli störd av högljudda rop, men barnet kan känna sig extra motiverat. Nadine avslutar klokt: att skrika och heja är normalt på fotbollsmatcher i nästan alla länder – problemet uppstår först när det blir för högt eller störande för andra.
Själv vill jag, Ljubomir, avsluta med min syn på saken. Jag anser att det inte är något fel i att heja högt på sitt barn. Det spelar ingen roll vilket språk man använder, så länge tonen är respektfull, uppmuntrande och inte skapar stress eller skam. ”Allez! Allez!” eller ”Heja! Kör!” – det viktiga är hur det sägs, inte vilket ord man använder.
Sammantaget visar elevernas röster att lösningen varken är total tystnad eller gränslöst vrål. Hejarop har sin plats – men de ska vara stöttande, inte stressande. Fotboll ska bygga gemenskap, glädje och trygghet. Då behövs både passion och respekt, både för barnen som spelar och för publiken som delar läktaren.
Låt oss heja – men med hjärtat först.
Text: Ljubomir T Devic, leg. lärare 4-9, tillsammans med franskelever i årskurs 7-9 på Höjaskolan