HELGLÄSNING. Veckans novell är skriven av Defne Celik. Följ med på ett spännande äventyr med drakar och magi. Vill du läsa fler berättelser som är inskickade av Minibladets läsare kan du klicka här.
Det var en gång, en härlig, solig dag, och jag hade precis vaknat upp i mitt nattlinne. Jag sträckte på mig och bäddade min sängs blåvita sänglakan, och drog isär mina rosa gardiner. Jag tog av mitt nattlinne och tog på min vita kjol och min gula t-Shirt som jag hade haft ett år. Jag tog på mina gula strumpor och lite Jasmine-parfym, sedan åt jag några ostmackor med min mamma, för att min pappa var på jobbet.
Jag gick till en av mina favoritskogar, skogen kallades för mystiska skogen. Där hade man hittat ametistkristaller i berggrunden. Man kunde se att de små kristallerna stack ut som små spjut ur berggrunden. Solen började plötsligt skina bland alla kristaller, så att trädens löv började fladdra fortare. Medan jag gick såg jag en ovanlig kristall som jag aldrig hade sett förut. Så jag gick till kristallen och rörde på den.
– Vad konstigt, mumlade jag för mig själv.
Den såg magisk ut, den hade någon slags aura inuti.
Jag gick till en av kristallaffärerna så jag kunde får reda på vilken slags kristall det var.
– Hej! sa jag efter jag hade öppnat affärens trädörr.
– Hej! sa kvinnan i kristallaffären.
– Vet ni vad det här är för kristall? frågade jag med frågande blick.
Hon stirrade på den med himlande ögon.
– Detta är väl… sa hon tyst innan hon fortsatte:
– Detta är en väldigt legendarisk kristall, bara dem som är en av legenderna kan plocka upp den och röra den. Annars brinner deras fingrar loss.
Jag var förvånad i några sekunder. Var mina föräldrar legender? Eller hittade de mig i en skog eller något?
Jag tackade kvinnan i affären och gömde kristallen i min lilla väska som min farmor gett till mig i doppresent. Jag gick förbi den turkosa svampskogen och förbi alvernas gruva där de uppfann magiska drycker. Jag tänkte på varför ett normalt barn som jag, kunde hålla i en värdefull sten. Alltså jag är bara 14 år, och är ett normalt barn som heter Peregrine.
När jag kom hem, så tänkte jag på om jag borde fråga min mamma eller bara låta det vara så. Helst skulle jag låta det vara, men denna gången tänkte jag: “Jag måste nog ta reda på det här”. Så jag motiverade mig själv och höll tummarna och gick över våra knarrande golv, ner för trapporna och in i vårt kök.
– Mamma? ropade jag.
– Ja, gumman? Ropade hon tillbaka.
Jag gick fram till henne och stirrade med mina gula och gröna ögon på henne.
– Vet du vad en legend är? Frågade jag med en frågande blick.
– Näe, sa hon.
Hon blev tyst som kvinnan i affären. Hon såg lite blek ut när jag kollade på henne.
– Jag, erm… sa hon och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte:
– Du är egentligen speciell och…
Jag var så förvånad att jag blev lite frustrerad.
– Men är du min riktiga mamma? Frågade jag med en sur min.
Precis när min mamma skulle svara på min stora fråga hördes en knackning på dörren. Det var min pappa. Han hade påsar i händerna.
– Hej gumman, sa han med en leende.
– Hej pappa, sa jag med ett konstigt leende.
– Jag handlade lite kanjangs-fisk med iuki-bär. Det ska vi äta till middag, sa han och tog av sig sin orange jacka och hängde den bredvid husets runda dörr.
Kanjangs-fisk var mitt favoritmål, och iuki-bär var mitt favorit-bär. Bären passar så bra med kanjangs-fisken, Första gången jag smakade den var när min mormor lagade mat till mig under Jaque-festivalen där vi firar Jaquedrakens födelsedag. Festivalen är på Jaque-torget där det finns alla slags djur och varelser. Jaque är drakarnas kung.
Medan min mamma och pappa lagade mat i köket frågade jag om jag fick gå till den guldiga magiska skogen. Där brukar det finnas älvor som flyger runt och lägger guldigt glitter runt hela skogen.
Min mamma sa:
– Så klart du får!
Jag tog på mina lädersandaler och gick ut. Jag sparkade på småstenar på väg till skogen.
När jag var framme satt jag på en rund, ovanlig sten med klargrön mossa på. Den hade isräfflor i kanten. Den kändes varm och mjuk. Jag tog ett djupt andetag och log.
Jag tog upp den magiska kristallen och kollade noggrant på den. När jag tog upp den började ett av träden lysa gult, Jag undrade vad det var så jag reste mig upp och gick fram till trädet. Jag rörde det slitna och gamla trädet med mina mjuka vita händer. När jag gjorde det så började trädet plötsligt rasa, men fast den rasade mot en mystisk gruva. Trädet liksom gjorde en väg till gruvan. Jag trampade på det gamla trädet försiktigt så att det inte skulle gå sönder. När jag var på andra sidan av skogen, var det nu ett lila ljus. Jag följde efter det lila ljuset, till mystiska gruvan och sedan till en gigantisk hall. Det fanns stora statyer på olika drakar där.
Jag gick till mitten av alla stora statyerna. Jag hade fått en bekant känsla, det kändes som att jag hade varit i en gruva som den här förut.
Efter att jag hade vandrat runt ett tag hörde jag ett ljud från en av statyerna.
– Hej Peregrine, sa statyn.
– Vem är du? sa jag och flämtade.
Det blev tyst ett tag.
– Du är min dotter. Och jag är drottningen av alla dessa drakar. Jag heter Ibera och din pappa heter Jaque, sa Ibera lugnt.
Jag visste inte vad jag skulle säga just den stunden, tankarna snurrade runt som en bi.
Ibera sa att de hade lämnat mig i den guldiga magiska skogen. Därför att när jag föddes krigade de onda och de goda. De ville hålla mig säker så de hade lämnat mig bredvid gruvan. Senare när kriget var över kunde Ibera och Jaque inte hitta mig någonstans. De trodde att jag var död. Men när jag kom in i gruvan kände de igen mig igen.
– Min kära dotter. När du kom in visste jag direkt vem du var. Ingen annan har vågat in i gruvan på över tusen år, sa hon glatt och fortsatte:
– Jag har jättemånga saker att säga till dig, men innan dess, så har jag något mycket viktigare att säga, sa hon med en lång blick.
Jag tänkte på vad det var som kunde vara så viktigt, och lyssnade bara.
– Du kanske tror att kriget är över, och att allt är gott och glatt. Men egentligen är det inte så. Den andra sidan av vår planet planerar något jätteondskefullt och hemskt, som kanske kan ta över all makt från den goda sidan, sa hon och såg ledsen ut innan hon fortsatte:
– Och du är den sista personen som kan gå till andra sidan, och besegra de onda. Du måste vara väldigt försiktig och göra dig redo för detta, sa hon.
Drömmer jag nu? frågade jag mig själv.
Nä, antagligen inte, svarade jag mig själv.
Jag hade många känslor och tankar som snurrade runt i mitt huvud.
– Men hur kan jag göra detta ensam? Jag är ju bara ett barn, frågade jag oroligt.
– Åh, min älskling. Du har så många saker du inte vet om. Du har speciella krafter du vet, sa hon och skrattade högt.
– Speciella krafter? sa jag och blev förvånad.
– Mm, sa hon och log.
Ibera visade mig runt i de stora hallarna. Hon berättade historier om legender och magier. Hon sa att jag var en drake med alla typer av magier, som jag hade fått från andra drakar. Jag hade alla krafterna men inte svart magi, för om jag hade det, skulle det bli en stor katastrof hos den goda sidan, och drakarnas historia.
Hon sa till mig att jag skulle tänka på eld, vatten, luft och jord, När gjorde det, så såg jag olika drakar i blixtar och ljus. Hon sa att det var några drakar som väntade på mig.
– Vad var det där? sa jag förvirrad.
– Det är drak-legenderna som väntar på dig i den mäktiga hallen, sa Ibera.
– Och var är den mäktiga hallen? frågade jag.
– Det ska du ta reda på, svarade Ibera.
En av statyerna började röra på sig.
– Du kan inte stanna här längre, sa Ibera allvarligt.
– Varför det? frågade jag snabbt.
För att när drakarna möter en ny drake, så måste de bekämpa varandra först, och det är vad statyn vill. Bara drakens familj kan låta bli! Spring nu! sa hon oroligt.
Jag sprang genom hallen, upp för trapporna och ut ur gruvan, Mitt hjärta bultade häftigt i bröstet. Jag gick hem och låtsades som om inget särskilt hade hänt.
– Jag är hemma! ropade jag i vårt hus ingång.
Ingen svarade. Det kändes som att något var fel. Jag gick upp, och in i deras rum. Deras fönster var öppet. Jag kollade ner, och där såg jag dem.
– Mhh! sa min mamma med ett rep i sin mun.
– Tyst! sa tanten.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag var väldigt väldigt arg. Jag var full av ilska. Varför skulle de ta mina föräldrar? tänkte jag.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
– Hjälp! Hmm! skrek mitt pappa.
Jag hoppade ner, plötsligt fick jag vingar som drakar brukar ha, eld i mina händer, blixtar som kom från mina vingar och blåsande luft som kom från min mun.
– Akta på er, sa jag med en låg och djup röst.
Tanten såg alldeles vit och blek ut när jag sa det. Tanten sprang i väg och ramlade i en buske.
Jag kände hur kraften gjorde det svårt att kontrollera min kropp, Jag tog av repet från mina föräldrar och frågade om de var okej. Men så fort jag frågade dem hände något ovanligt. Deras kroppar blev till rök och försvann. Det var en illusion. Mina föräldrar var borta. Men så ramlade jag och sen kom jag inte ihåg mer.
– Hallå, hallåå, sa någon person.
Jag hostade lite när jag vaknade.
– Vem är du? sa jag argt.
-Gud, chilla. Jag är Xiara, sa hon med en låg röst.
– Är du en drake? frågade jag.
– Näe då. Jag är en fenix, sa Xiara. Vad och vem är du?
– Jag heter Peregrine och jag är en speciell typ av drake, svarade jag.
– Näha… är du Peregrine? Dotter till Ibera och Jaque? frågade hon förvånad.
– Ja… svarade jag lågt.
Hon böjde sig ner och sa: “Ers majestät” till mig med sina lila fluffiga vingar. Jag öppnade mina vingar och tackade henne.
– Jag måste gå till gruvan nu, sa jag allvarligt.
– Får jag följa med? frågade hon allvarligt.
Jag tänkte: “Det skulle väl inte vara så dåligt?”
Så gick vi tillsammans till den magiska guldskogen på trädet som hade rasat, och till andra sidan av skogen och till gruvan. Så gick vi ner för trapporna, genom den stora hallen, och sen till mitten av alla stora statyerna. Men Ibera var på marken denna gång.
– Ibera!? skrek jag av skräck.
– Hej, mumlade hon.
– Är du okej? frågade jag.
– Ja, svarade hon och hostade blått blod.
– Du är inte okej. Vi måste hjälpa dig. sa jag.
– Jag är okej. Men lyssna noggrannt nu. Du måste gå till den mäktiga hallen, fråga kungen Haugen om drakarnas svärd och berätta om mig för honom. Sen måste du få tag i krigare från Haugens fru Arima och gå till onda sidan, och döda de onda, sen döda den svarta drottningen med ditt draksvärd. Draksvärdet har en speciell kraft, och bara det svärdet kan döda henne. Jag lovar att jag kommer vara med dig hela tiden, fast inte i denna värld. När du är klar med detta, ge din kristall till min döda kropp, och få tag på den andra kristallen som den onda kungen har, sa hon och hostade upp mer blod.
– Du kommer att bli okej, sa Ibera och började långsamt stänga sina ögon.
Hon dog framför mina egna ögon.
Jag var full av ilska och sorg, men det fanns inget jag kunde göra just nu. Jag reste mig upp och sprang tillbaka hem med Xiara.
– Vad ska vi göra nu? ropade Xiara.
– Få tag i mat och vapen! ropade jag tillbaka.
Vi tog några bitar bröd, bär och vatten, och svärd för skydd. Vi tog på varma kläder och hittade en karta i ett av skåpen i köket.
– Det är hit vi måste gå, sa jag allvarligt och trött.
– Okej, sa Xiara med tunga andetag.
Och där började vårt riktiga äventyr, mot kristallen, svärdet och kriget.
Jag tog fram mina vingar och började flyga. Jag flög som en blixt, mellan alla moln och solljuset. Jag kände mig ledsen, men också inte, mer rädd. Men jag flög ändå. Kartan visade att vi skulle över några berg, och sen över ett hav, sedan var vi framme.
Vi åkte över två vita berg fulla av snö och vind. Där fanns ett slags slott med is.
Sedan såg jag en blå fyr och två mäktiga gudar som vaktstatyer vid ingången till någon slags hall. Jag kollade på kartan och försökte hitta den mäktiga hallens plats.
När jag höll upp kartan i mina ögon, såg jag att hallen var precis där vi var. Jag sa till Xiara att vi skulle flyga neråt nu. Vi svängde till höger och landade i något slags vattenfall. Vattnet glittrade i solen och himlen var klarblå. Vi gick genom vattenfallen, bakom vattenfallen fanns det en hall med stora statyer och bilder. Där fanns en röd lång matta på marken och facklor i väggarna.
Jag och Xiara gick ner för hallen, och sedan såg vi ett stort rum med färgade glas i taket där solljuset kom, med växter överallt. Det fanns statyer som sprutade vatten ur sina händer ner i en pöl. Det luktade exakt som gruvan där jag var med Ibera. Och det fanns kristaller som svävade i luften och mönster i stenväggarna. Jag rörde väggarna försiktigt, sedan gick jag till mitten av rummet där solljuset skimrade.
En drake steg fram ur de mörka skuggorna. Dess gula ögon var så ljusa, liksom ett bländande ljus. Den stora draken stirrade på oss allvarligt, medan en serenad spelade i ett av rummen. Och amarantblommorna luktade gott.
Jag gick fram till draken och vecklade ut mina vingar. Jag svävade upp och kollade på drakens öga med mina guldiga ögon.
– Jag känner igen dig. Du är Iberas och Jaques dotter, sa draken med en djup röst.
Draken böjde sig ner, så att vingarna nådde marken.
– Tack, men det är inte så viktigt. Jag har något viktigare att berätta för dig, sa jag.
– Vad vill du berätta då? frågade draken.
Det blev tyst ett tag, sedan tog jag ett djupt andetag och började berätta.
Jag berättade noggrant, draken lyssnade och var förvånad när jag sa att Ibera hade dött.
Draken sa att den skulle låta de andra rikena få veta om detta.
– Heter du Haugen? frågade jag.
– Ja, sa Haugen och kastade en blick åt Xiara.
– Men, kan jag träffa Arima? frågade jag tyst.
– Okej, sa Haugen och gick in i en av rummen till vänster, Jag följde honom, dedan såg vi en rosa drake som satt i en stor kunglig stol.
– Goddag, sa jag och böjde mig.
– Goddag, är det något ni behöver? Frågade Arima.
– Jag behöver ert draksvärd, och era krigare, Min mamma, Ibera, sa att jag skulle komma hit till er. För att döda de onda, sa jag allvarligt.
Arima kollade på mig som om hon inte fattade någonting. Men sedan svarade hon ja. Hon tog mig till en hall som var stor och full av regnbågar. Och där var svärdet, Draksvärdet. Jag gick fram till det och kollade på det.
– Får jag röra det? frågade jag.
– Om du kan dra den ur stenen, svarade Arima.
Jag tog upp svärdet som om det var en liten stenbit. Det var inte tungt heller.
Arima glodde på mig. Sedan kastade hon en blick åt Haugen.
– Var är era krigare då? frågade jag.
Den här gången gick vi till ett annat rum, det var fullt av män som tränade med svärd.
Det kändes som att vi teleporterade oss till platser som var långt borta. Arima och jag talade om vad vi behövde göra åt de onda och om Ibera. De tog dem ett tag att förstå, men sedan bad dem om en vecka så att de kunde träna och bli redo för kriget. Jag bet i mina läppar och önskade att vi skulle vinna.
Arima gav mig ett eget rum så att jag kunde sova och ta det lugnt där. Jag kunde höra hur trädens löv for fram. Jag tog kartan som Haugen gav mig och läste var jag skulle gå med Arima krigare. Vi skulle till Pearl gate och sedan skulle vi smyga in till den onda sidan. Jag fräste och tänkte på min mamma (Ibera) Och min pappa (Jaque) och mina föräldrar som adopterade mig.
Veckan hade passerat och krigaren var redo. Jag packade bröd och vatten, och lite glittervatten för energi. Arima sa att jag borde vara försiktig, för att där visste man inte vad som kunde komma ut. Så jag tog draksvärdet och red med en häst till Pearl gate med krigarna. Jag öppnade mina vingar. När vi kom fram till Pearl gate kunde man se deras slavar brinna upp i deras fängelser och man kunde höra hur barnen skrek. Jag var rädd och arg. Jag mådde dåligt för folket som brändes upp där. Det fanns två vakter i dörren, två demoner. En av krigarna sköt dem med sin pilbåge och de ramlade till marken.
Vi gick in tyst och trampade i det kolsvarta gräset som hade brunnit ner. En krigare bakom oss pratade om den onda drottningen Ecthrois Le Doux.
“Vilket konstigt namn”, tänkte jag.
När vi gick ut ur röken fanns det ett jättestort och högt svart slott med tusentals krigare och med lava på marken. Men vi hade fler krigare så det var okej. Jag sa till krigarna att ställa sig runt slottet i röken så att de skulle vara säkra. Alla började springa runt det stora slottet och ta fram sina pilbågar med eld.
– Tre… två… ett… SKJUT!! skrek jag.
De började skjuta på alla i slottet, de flesta av dem dog eller trillade i lavan.
Jag flög till slottet och tog ner deras brygga, så att krigarna kunde komma in till slottet.
Vi gick in, in genom flera rum, genom flera hallar, och sen till drottningens slott. Vi var väldigt tysta. Jag bad krigarna ge mig en av de onda krigarnas rustningar. Jag tog på rustningen och gick in till drottningens hall.
– Ers majestät, sa jag och böjde mig.
– Vad vill du nu? Sa drottningen trött.
– De goda attackerar utanför, sa jag och fnissade tyst.
Drottningen ställde sig upp snabbt och rusade till dörren. Jag förvandlades till min fulla drakform och tog fram mitt draksvärd. Mina ögon började ljusna och jag blev väldigt stor. När drottningen öppnade dörren så glodde krigarna på drottningen med sina pilbågar som kollade rakt på henne. Sedan vände hon om sig stelt till mig och tog fram ett svärd. Hon siktade på mina vingar och mitt huvud. Jag duckade och bakade tillbaka. Jag svängde mitt svärd och skar av en del av hennes arm.
Hon skrek med ilska och tog ett annan svärd och försökte skära av mitt huvud. Jag sparkade henne ner i marken och tog draksvärdet och satte det i hennes nacke.
– Ahhhh! skrek hon.
En kristall föll ut ur hennes ficka, den var lila och röd.
Jag tog den och bad krigarna att gå ut. Vi lämnade hallarna, rummen, slottet och Pearl gate.
Vi kom tillbaka till den mäktiga hallen och sa till Arima och Haugen att vi hade vunnit. De skulle säga det till de andra goda. Jag lämnade krigarna hos Arima och Haugen och tackade dem. Jag flög tillbaka med Xiara och gick till gruvan där jag hade varit i början. Jag gick ner för trapporna och in i hallen. Jag gick in till mitten av hallen och fram till Ibera. Jag lade min kristall i hennes hand och den onda kristallen i hennes andra hand. Jag hoppas att hon skulle vakna upp, jag höll tummarna. Sedan öppnade ett av hennes ögon, en skugga av en annan drake dök upp.
– Hej Peregrine, sa skuggan.
– Hej, och vem är ni? frågade jag.
– Det är jag, Jaque.
– Pappa! sa jag och kramade skuggan.
– Ja, det är jag, din pappa, sa Jaque.
Jag var glad att se honom, men jag tänkte på min mamma.
– Vad komma hända till mamma? frågade jag.
– Hon kommer inte att vakna upp, Men hon är inte ett spöke längre, hon har fått vad hon ville ha. Hon är nu uppe mellan alla stjärnor och drakar. Hon kommer alltid att älska dig, sa Jaque och torkade bort sina tårar.
Jag var glad, men också ledsen. Iberas kropp försvann och blev till en lila själ. Själen formades till ett hjärta och flög upp.
Xiara hade gått medan vi pratade, men hon var en bra vän.
Efter några dagar hade det hänt något på Jaque-torget. Torget hette “Peregrine-torget” och alla hade ett mini-träsvärd i sina händer. Det fanns folk som pratade om mig och folk som pratade om mitt äventyr. Jaque bad mig att gå upp på scenen. Så jag gick upp.
När jag gick upp, så kollade alla på mig.
– Detta är Peregrine. Hon har dödat den onda drottningen Ecthrois Le Doux, sa Jaque stolt och kollade på mig.
När jag kollade på folket såg jag mina föräldrar som jag haft sedan början av allt. De vinkade åt mig. Jag blev glad och kollade på Jaque. Arima och Haugen var där, Krigaren var där, Och Xiara var där.
– Så därför är vi här i dag för att fira Peregrines mod och hur hon kämpade för oss alla, sa Jaque glatt.
Alla började ropa mitt namn flera gånger nu: “Peregrine! Peregrine! Peregrine!”
Jag skrattade och kramade Jaque.
– Men nu det dags för det viktigaste av allt, Peregrines staty!
Det var en stor staty av mig i min drakform. Jag förvandlades snabbt till en drake och vecklade ut mina vingar. Det var som en dröm, Jag hade klarat av någonting jag var livrädd för. Jag kände mig glad.
När jag gick till Xiara såg hon lite röd ut i ansiktet.
– Hej, sa jag.
-Erm, hej, sa hon med låg röst.
– Är du okej? frågade jag med en frågande blick.
– Nej. Jag menar ja! sa hon.
Jag kunde se att hon ljög.
– Kom igen dåå, säg vad som har hänt då! sa jag och stönade.
Hon tog ett djupt andetag och började berätta något jag hade inte hade förväntat mig.
– Jag… jag tycker om dig, Sa hon allvarligt.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag gav henne en kyss på kinden.
– Tack, men jag tror inte att vi är där än, sa jag och gav henne en leende.
Hon sprang till ett hus. Hon såg inte så glad ut.
Jag flög runt torget. Medan jag flög såg jag en röd flugsvamp-alv i ett av de bruna husens kant. Hon satt där ensam med sin vita klänning. Sedan blev hon till en svart trumpetsvamp och försvann. Det var ganska konstigt.
När jag gick tillbaka till torget, så var Ibera där, jag undrade hur hon var där, så jag gick till henne.
– Varför är du här, jag trodde att du var död? frågade jag och kände mig förvirrad.
Jag ramlade ner och allt var suddigt.
Jag vaknade upp I en rosa säng, en vit digital klocka ringde. Det fanns ett stort draksvärd bredvid sängen. Det fanns ett glas med vatten bredvid sängen.
Så, antagligen var allt en dröm.
Skriven av: Defne Celik