Foto: Pixabay.
Den här veckan är vi glada att publicera novellen Mitt liv på ön. Novellen är skriven av Andrea Nyreröd i Stockholm.
Jag sitter och tittar ut över det stora, välbekanta havet och tillåter alla ben och muskler i kroppen att värka. Jag tillåter hungern smyga sig på, men däremot tillåter jag den inte att störa mig.
Många skulle nog kalla havet vackert men jag vet att det är mycket mer än så. Jag vet att långt ner under ytan döljer det till synes vackra havet en ondska som få kan förstå sig på. Men jag vet att den finns där och bara väntar på att bli upptäckt. Jag vet att den finns där för jag har bevittnat den dräpa hela min familj. Jag ställer mig upp och börjar gå tillbaka mot lägret.
Ön är rätt så liten vilket gör det enklare att navigera. Mitt läger ligger under ett par stora palmer som skyddar solens strålar från att nå mig. Min säng består av en bred träplanka som är täckt av ett tjockt lager gräs och bredvid den har jag lagt en blomma med en hemsk stank som håller myggorna på avstånd. I början kunde jag knappt stå ut, men nu har jag vant mig vid stanken.
Jag sätter mig på sängen och fantiserar. Fantiserar om det liv som på bara en dag spolades bort från mig. Det liv då jag kom hem från skolan och fick känna doften av min pappas köttbullar tränga in i mig och omvandlas till ett behag som jag aldrig mer kommer att få uppleva.
Jag går upp på den lilla kullen i mitten av ön och börjar arbeta med en eld. Inte bara för att steka fisken jag lyckades fånga tidigare under dagen utan även för att någon ska upptäcka mig och komma för att rädda mig. Jag har gjort det så många gånger förut att det bara tar några sekunder innan några småpinnar fattar eld. Jag sitter och kollar på hur elden sakta sprider sig och bildar ett orange-gult sken.
Men vill jag verkligen bli räddad? Vill jag verkligen lämna ön som snart har varit mitt hem i nio år? Vill jag verkligen tas till den plats, där ingen vet vem jag är och där det förflutna ständigt gör sig påmint?
Det dröjer inte länge innan jag har greppat tag i en intilliggande plasthink – ett av många användbara redskap som med åren spolats upp på ön – och mina i vanliga fall svaga ben har tagit mig ner till havet.
Jag fyller hinken med vatten och springer tillbaka till elden. Ett högt pysande hörs när vattnet slukar eldslågorna och eldens knastrande upphör. Allt som hörs nu är vågorna som åker upp på stranden och det ljuva fågelkvittret. Fåglarna är de enda levande varelserna på ön vilket som tur är inte är något större problem eftersom att ön har ett överflöd av kokosnötspalmer.
Jag bestämmer mig för att ön är alldeles för underbar för att lämna och att verkligheten bortom den är alldeles för hemsk för att återvända till. Istället återvänder jag till mitt läger, för det är där jag trivs allra bäst.
Text av Andrea Nyreröd
Vill du också skicka in något som du har skrivit till Minibladet? Klicka här!